Jag och våra barns pappa gifte oss i somras och denna bloggens första inlägg får handla om min brudklänning som jag givetvis ritade och sydde själv. Projektet med att sy den och våra ljuvliga näbbars och underbara tärnas klänningar var det roligaste i sömnadsväg som jag hade gjort på länge. Jag (som egentligen aldrig hade drömt om mitt eget bröllop och än mindre om min brudklänning) tillät mig att frossa i exklusiva material som finaste siden och handgjord gipyrspets.
Jag ville ha en klänning som samtidigt som den skulle vara en "riktig" brudklänning skulle kännas elegant och sofistikerad och inte allt för söt, "puffig" och romantisk. När jag lyckades få en oljefläck på bakstycket av den första upplagan av kjoldelen (ja, det tillverkades två...) och sedan fick flera stora maskor på framstycket när strassbesättningen i midjan föll ner och fastnade i tyget när klänningen skulle provas började jag nästan tro på det som sägs om att det betyder otur att sy sin egen brudklänning. Men när dagen kom och allt var klart och jag skred (nåja, skred och skred... Jag hade dagen till ära väldigt höga klackar och altargången består av tegelstenar i varierande storlek så någonstans mellan skridande och stapplande gissar jag att mina steg var) uppför altargången vid sidan av min underbara man, bakom våra fina barn, tätt följda av våra närmsta vänner så kände jag att en klänning kanske kan få dig att känna dig vacker och om möjligt än mer lycklig än du redan är men det är inte i klänningen som turen eller oturen sitter för tur, det hade jag redan haft!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar