Våra döttrar har båda två för närvarande valt att ägna sig en hel del åt typiska "tjej-sporter". Gymnastikföreningen som vår lilla tjej är aktiv i bryter visserligen trenden genom att satsa ungefär lika mycket på pojk- som på flicktrupperna men under storasysters konståkningsträningar i ishallen lyser pojkarna med sin frånvaro. De få coola killarna som vågar bryta normen i vår förening går lätt att räkna på ena handen och jag vågar påstå att det ser likadant ut i de allra flesta ishallar i resten av landet. Just konståkning har ett rykte om sig att vara en "prinsess-sport". Jag har till och med stött på dem som har haft mage att ifrågasätta om det överhuvudtaget borde få kallas sport. De hade inte kunnat vara mer fel ute...
De skulle bara veta hur mycket träning det ligger bakom framträdandena som visas upp på isen. Det är ingen enkel match att i svindlande fart, med skenor under skorna hoppa på hal is, rotera flera varv i luften, landa och dessutom med ett leende på läpparna lyckas få det att se enkelt och graciöst ut. 5 is-pass är den kontinuerliga veckodosen som vår 11-åring och hennes kompisar avverkar men den minst lika viktiga träningen sker "off-ice". Genom tuffa fys-pass, dans, rotationsövningar och balett tränas styrka, kondition, vighet, spänst och koordination.
Det är säkert många som lockas att prova på konståkning tack vare de vackra tävlingsprogrammen och de flärdfulla tävlingsklänningarna som man ser på tv men de som fastnar och fortsätter att träna måste vara de som kommit att älska själva sporten. Så verkar det vara för vår dotter. Det som gör att hon med glädje spenderar de flesta av sina eftermiddagar i en ishall är enligt henne utmaningen, att hela tiden få utvecklas (om än i varierande takt), se att träningen ger resultat och inte minst tillhörigheten, umgänget och gemenskapen med klubbkamraterna.
När jag skulle göra en klänning inför dotterns första stjärntävling var hon förnuftig och tydlig med att den inte fick vara för "avancerad". Den skulle passa till hennes åkstil och till hennes musik. Hon ville gärna att den skulle vara lite "tuff" och hon ville inte att den skulle vara för "avklädd" eller glittra för mycket. Låten som hon skulle åka till var "I love Paris". Ramarna och inspirationen resulterade i en svart/vit randig klänning med "hängslen" i stereotyp fransk stil med en (enligt mig) hyfsat moderat mängd svarta Swarovski-kristaller på de svarta ränderna. Den blev klockren!
Till mammans stora förtret (och det konstaterar jag till hälften stolt och på skämt men till hälften på allvar ;-D ) så har det nog aldrig handlat om klänningarna för vår dotters del. På min fråga om när jag kommer att få sy en ny klänning till henne blev svaret "Tidigast om två år, när jag får ett nytt program". Hur tänker hon att jag skall kunna hålla fingrarna i styr så länge?...
Trots att gymnastik är en stor och lättillgänglig sport i Sverige med väldigt många utövare verkar det vara svårt att hitta bra träningskläder för gymnastik i vanliga sportaffärer. Hela gymnastikdräkter (som till skillnad från T-shirts och linnen inte kasar ner över ansiktet när man befinner sig uppochner) är det som är absolut mest praktiskt och bekvämt att träna i.
Lillasyster som är ett outtömligt energiknippe trivs som fisken i vattnet i gymnastiksalar (inte för att det inte voltas och hjulas konstant i vardagsrummet, köket och trädgården ändå...) och för hennes del anser hon inte alls att det skadar med lite härligt glada färger och glitter på träningskläderna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar